fröken hedö

Kommer jag alltid att vara en sista minuten person? Jag har kämpat hela livet med att försöka bli bättre på att göra saker i tid. Men så hamnar jag alltid där, kvällen innan. Jag omsom hatar mig själv för att jag sätter mig själv i dom situationerna omsom att jag blir sjukt impad av att jag på nått jävla sätt alltid lyckas få till det ändå till slut. Vill tillägga att det här bara gäller när det är något jag själv ska prestera, är aldrig så här pass oansvarig när det gäller till exempel grupparbeten, jag är väldit noga med att det bara är jag själv som får lida för den här bristen. Ingen annan. Ja förutom de vänner som får stå ut med mina beklagelser över mitt eget beteende, kan förstå om det är en millimeter enerverande. 

Ett exempel är projektarbetet i gymnasiet, ett projekt som ska pågå under 1 år. Jag väljer att göra ett teoretiskt arbete, själv. Inte något kul praktiskt projekt som inte behöver så mycket vetenskaplig formell text, förslagsvis med några av mina kompisar. Något som hade kunnat vara en ganska lättsam och kul grej liksom. Nejnej. Jag som vet med mig att jag är en otroligt odisciplinerad människa i vissa lägen, väljer alltså tyngsta möjliga arbetsmetod och att jobba ensam.

Tiden går och jag velar med vad jag vill skriva om. Såklart eftersom att jag ju också har en liten last att jag har väldigt svårt för att bestäma mig. Men jag går på några handledarmöten och allt flyter på ganska bra. Sen har det typ helt plötsligt gått ett år, eller ja inte heelt plötsligt jag hade haft helt okej med ångest och sådär. Jag hade ändå tänkt på projektet nästan varje dag på så sätt att jag borde ta tag i det och paniken ökade för var dag. Kan väl kanske tillägga till mitt försvar faktiskt att det här var ett ganska jobbigt år för mig, mamma och pappa skilde sig och brorsan som skulle varit mitt största stöd, hade precis innan åkt till USA för att studera i inte mindre än fyra år. Men trots att jag mådde lite kasst så va det ju ganska osmart av mig då kanske att addera mer ångest in i soppan genom att inte ta tag i hevetes projektarbetet.

Så jag bryter tillslut ihop och bekänner hela saken för mamma, med tårarna strömmande ner för kinderna, att jag knappt ens påbörjat mitt ettårigaprojekt. Vid bekännelsen var det ungefär en vecka kvar. Mamma kontaktar min handledare som ber mig kontakta skolpsykologen, vilket var grymt bra, sen fick jag ett intyg därifrån typ om hur dåligt jag faktiskt mått och att lärarna skulle ha lite överseende med mina missade handledarträffar under året. Skitsamma. Summan av kardemumman blev iallafall att jag natten innan har skrivit kanske en tredjedel, sitter och chattar med brorsan i USA som, när han får veta hur det ligger till, peppar mig till tusen att jag f a n måste skriva klart skiten! Vilket jag otroligt nog också gjorde. Jag sträck körde hela natten, kommer ihåg hur jag väckte mamma och gjorde kaffe till henne runt halv sju på morgonen och hur hon då förstod direkt att jag varit vaken hela natten. Det var en riktigt lång natt, jag hade tagit in fåtöljen från vardagsrummet till data rummet, gammal hederlig stationär på den tiden haha, tänt massa ljus och poppat popcorn. Sen skrev jag så tangent bordet glödde, helt sinnes, med ett fokus av master yoda kalibrer. 

Blev klar på förmiddagen dagen efter, sprang till tåget och sprang sen från tåget till skolan. Och då snackar vi fullt ut kutade.utav.bara.helvete.kan.inte.andas.svettas.ihjäl.jag.dör.snart.men.jag.måste.hinna - springande. Kommer till skolan typ tre minuter i fyra, ja deadlinen var klockan fyra, och JAG HANN! Pustade ut och berättade för jocke i repan om min helvetesnatt för att sedan fråga vart Kamilla var någonstans? Kamillla=bästa kompisen. Hon var då tydligen i datasalen, så knatade ner ditt, sjukt stolt och vill berätta för henne om min bedrift och kommer in i datasalen. H e r r e g u d, det var kaos! Ungefär sju åtta pers eller nått sånt, inklusive kamilla då springer frenetiskt och försöker rätta till stavfel i sista minuten och skriva ut sina arbeten. Kopieringsmaskinerna strulade, datorerna hängde sig och jag tyckte så synd om dom allihop. Men var rätt glad över mitt beslut att skriva ut allt i hemmets trygga vrå. Och ganska stolt över ett års prestation, nästan avklarat på bara en natt.

Inte för att vara den som är den men sen när vi fick våra slutbetyg var oron rätt stor om jag hade ens hade fått G, jag var sjukt nervös. När jag öppnade betygkuvertet på studenten trodde jag verkligen inte mina ögon, jag hade inte bara klarat skiten, jag hade fan fått högsta betyg. Heelt sjukt, skämdes nästan över det när jag såg andra som kämpat ordentligt verkligen hela året och inte fått det betyg dom strävat efter. Folk blev alltså förbannade när dom hörde om mitt betyg och jag förstod dom. Men jävlar vad nöjd jag va.

Så frågan kvarstår, kommer jag alltid vara en sista minuten människa, som sitter där medans natten blir till gryining, sörplar i mig typ minst fem liter te och skriver som en master yoda så att tangentbordet glöder? Kanske. Men så länge jag aldrig ger upp och ser till att det som ska göras blir gjort, om så med en hel del jävlarammanna, så kanske det inte ä så farligt.

Ps. ska ha ett tre månaders projekt i vår på högskolan. Ska göra ett event, praktiskt arbete, tillsammans med två underbara och begåvade tjejkompisar. Så länge man lär sig av sina misstag så är det väl okej att göra några ibland haha. Grymt kul ska det bli! Ds.


Kanske en t-shirt som skulle passa mig? :)